Tillgänglighet i nya byggreglerna

Av Johan Ottosson · Interspacio · 20 augusti 2026

En dörrbredd, en vändyta eller en hiss kan se ut som en detalj på en ritning. Men bakom detaljerna finns en större fråga: kan en person med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga faktiskt ta sig fram i en byggnad? Sedan sommaren 2025 finns svaret i en egen författning, BFS 2024:12, istället för inbakat i gamla BBR. Övergångsperioden där man kunde välja mellan gammalt och nytt regelverk löpte ut den 30 juni 2026, så BFS 2024:12 är i praktiken det som gäller för nya ärenden.

Boverket definierar nedsatt rörelseförmåga brett: det handlar om rullstol, men också rollatorer, kryckor, andra gånghjälpmedel och personlyftar. Nedsatt orienteringsförmåga är i sin tur ett samlingsbegrepp för tre olika typer av nedsättning, som var och en ställer egna krav på utformningen: nedsatt syn, nedsatt hörsel eller dövhet och nedsatt kognitiv förmåga. Kraven i BFS 2024:12 spänner därför över ett brett fält: entréer, dörrar, nivåskillnader, kommunikationsutrymmen, hissar, orienterbarhet, belysning och de dimensionerande måtten.

En intressant skillnad mot gamla BBR är att kravet på tillgängliga huvudentréer nu gäller byggnader generellt. Tidigare fanns en avgränsning till publika lokaler, arbetslokaler och bostadshus. Den gränsen är borta.

Att regelverket är mer funktionsinriktat betyder inte att alla siffror har försvunnit. Rullstolsmåttet, 0,70 gånger 1,30 meter, och vändmåttet, 1,50 meter i diameter, finns kvar som dimensionerande förutsättningar och för enskilda bostäder gäller delvis andra mått. Det som har förändrats är snarare vad man förväntas göra med den kunskapen: att kunna ett mått utantill räckte länge i praktiken, men i de nya reglerna behöver man förstå vilken funktion måttet är till för att säkerställa.

En annan skillnad är att flera mått som tidigare bara var allmänna råd i BBR nu är bindande föreskrift. Det dimensionerande rullstolsmåttet i 1 kap. 6 § är ett exempel: i BBR var det en rekommendation man kunde avvika från med motivering, i BFS 2024:12 är det ett krav. Det finns fortfarande en ventil för särskilda fall: 3 § tillåter mindre avvikelse om det finns särskilda skäl, byggnaden ändå blir tekniskt tillfredsställande och det inte uppstår någon avsevärd olägenhet. Skälen ska då dokumenteras i samband med projekteringen.

Några fler konkreta mått: en ramp som ska uppfylla tillgänglighetskravet får luta högst 1:12, en höjdmeter på tolv längdmeter. Den ska ha vilplan med jämna mellanrum, tillräckligt långa för att en rullstol som manövreras av en medhjälpare ska få plats. En hiss ska ha ett fritt utrymme med en kortsida på minst 1 100 millimeter. Nivåskillnader vid dörrar ska i praktiken undvikas helt. Är det ändå nödvändigt med en mindre tröskel bör den ha rundad eller fasad kant, eller kunna kompletteras med en liten rampkil.

Orienterbarhet handlar mycket om vad ögat och örat kan uppfatta. Kontrastmarkering vid trappor, ramper och viktiga målpunkter, som entrédörrar och hissdörrar, ska ha en ljushetskontrast på minst 0,40 enligt NCS mot den omgivande ytan för att synsvaga ska kunna uppfatta den. På större öppna ytor, som terminaler, receptioner och foajéer, kompletteras det ofta med ledstråk, taktila och visuella linjer i golvet som går att följa med käpp eller blick. Hörsel har en egen paragraf: kommunikationsutrymmen ska projekteras för god hörbarhet, god taluppfattbarhet och god orienterbarhet och i samlingssalar och receptioner krävs system för ljudöverföring till hörhjälpmedel, till exempel en hörslinga.

Tre frågor brukar vara en bra startpunkt när man tittar på en planlösning: vilken typ av verksamhet handlar det om, bostäder, kontor, skola, vård, handel eller en publik lokal? Går det att nå entrén och fungerar dörren för den som sitter i rullstol? Och fungerar de fortsatta förflyttningarna, via kommunikationsutrymmen och hissar, lika bra som vägen fram till dörren?

Om byggnaden ska rymma arbetsplatser tillkommer ännu ett regelverk. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om utformning av arbetsplatser, AFS 2023:12, ställer egna krav på tillgänglighet, både vid projektering av ny- och ombyggnad och för redan befintliga arbetsplatser. Kraven skiljer sig åt beroende på skede: en befintlig arbetsplats ska enligt 3 § vara tillgänglig för de arbetstagare som behöver använda den, medan projektering av en ny byggnad följer delvis andra paragrafer i föreskriften. Det är alltså inte ovanligt att en och samma byggnad omfattas av både BFS 2024:12 och AFS 2023:12 samtidigt, med delvis överlappande men inte identiska krav.

Den sista frågan pekar mot nästa steg i serien. Att nå en byggnad är bara halva ekvationen. Det andra steget kallas användbarhet