Användbarhet – när tillgänglighet inte räcker

Av Johan Ottosson · Interspacio · 20 augusti 2026

Ta en entré till en byggnad. En person i rullstol kommer fram till dörren utan problem, vägen dit är tillgänglig.

Men om dörren är för tung att öppna, eller stängs igen innan personen hunnit rulla igenom, spelar det ingen roll att vägen fram fungerade. Byggnaden gick att nå men inte att använda. Det är precis den distinktionen Boverket gör i BFS 2024:12, som reglerar tillgänglighet och användbarhet tillsammans snarare än som separata krav.

Att skilja på att nå och att använda gör kraven mer träffsäkra. En ramp löser hur man kommer in i en byggnad, men säger ingenting om huruvida ett dörrhandtag går att hantera, en hiss går att nå från rullstol, eller om det finns plats att vända i ett kommunikationsutrymme. Användbarhet är steget som avgör om tillgängligheten faktiskt gör skillnad i vardagen, inte bara på pappret.

Samma logik gäller för syn och hörsel. En hörslinga som är installerad enligt kraven är ett tillgänglighetskrav uppfyllt på pappret, men om den är avstängd, dåligt underhållen eller ingen i personalen vet hur den ska aktiveras är den inte användbar i praktiken. Detsamma gäller kontrastmarkering som målas över vid en ombyggnad, eller ledstråk som blockeras av möbler. Tillgänglighet är vad som finns på ritningen. Användbarhet är vad som faktiskt fungerar den dag någon behöver det.

BFS 2024:12 ställer krav på att projektering och kontroll görs fackmässigt och dokumenteras. I praktiken innebär det att en projektör ska kunna svara på tre saker: vilket krav som gäller, vilken lösning som valts och varför den lösningen uppfyller kravet. Det är ett annat arbetssätt än att bara slå upp ett mått i en tabell och rita av det.

Ett undantag komplicerar bilden något. Plan- och bygglagen tillåter att arbetslokaler inte görs tillgängliga om det är obefogat med hänsyn till verksamhetens art. Det innebär att bedömningen av vad som är rimlig användbarhet inte alltid är en ren måttfråga, utan också en fråga om vilken verksamhet som faktiskt ska bedrivas i lokalen. I en och samma byggnad kan därför vissa delar behöva vara fullt tillgängliga och användbara medan andra delar undantas.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter om utformning av arbetsplatser, AFS 2023:12, går delvis längre än att bara handla om att nå en lokal. Föreskriften kräver bland annat att byggherrar och projektörer beaktar tillgänglighet redan i projekteringsskedet och att en befintlig arbetsplats faktiskt går att använda av de arbetstagare som behöver den, inte bara av besökare. Det är samma princip som användbarhetsbegreppet i BFS 2024:12, fast applicerad på den dagliga arbetsmiljön snarare än på besök i en byggnad.

Allt det här handlar om vardagen: att en person med nedsatt rörelseförmåga ska kunna ta sig in och röra sig i en byggnad under normala förhållanden. Men den frågan har en motsvarighet för en helt annan situation, vad som händer om det börjar brinna. Den regleras separat, i brandskyddsföreskrifterna, under ett eget begrepp: frångänglighet.