Del 6: Kompetensbristen ingen pratar om

Interspacio · 27 juli 2026

Allt som beskrivits hittills i den här serien, digitala loggböcker, kontinuerlig injustering, smart kapacitet som bedöms snarare än gissas, förutsätter en sak som sällan nämns i debatten om EPBD. Någon måste faktiskt göra jobbet. Inte skriva regelverket, inte besluta om gränsvärden, utan stå i en undercentral och tolka en kurva, eller sitta vid ett BMS-gränssnitt och förstå vad siffrorna faktiskt betyder.

Digitala loggböcker och kontinuerlig injustering togs upp i föregående artikel.

Smart kapacitet som bedöms snarare än gissas beskrevs i artikeln om Smart Readiness Indicator.

En färsk kompetensbehovsrapport från branschen ger en siffra värd att stanna upp vid. De kommande fem åren behöver branschen omkring 12 000 nya medarbetare. Inte som en avlägsen prognos, utan som en direkt konsekvens av att kraven redan skärpts snabbare än utbildningssystemet hunnit anpassa sig.

Det som gör bilden mer intressant än bara ett stort rekryteringsbehov är vad samma undersökning visar om var kompetensen faktiskt brister. Energieffektivisering rankas som branschens absolut högsta prioritet, och samtidigt som det område där kompetensen redan är starkast. Automation kommer på andra plats i prioritet. Men AI, det område flest pekar ut som viktigast för framtiden, är samtidigt det område där den egna kompetensen skattas lägst.

Det är en obalans värd att sitta med. Branschen vet vad som är viktigt. Den vet bara inte riktigt hur den ska ta sig dit.

Det är lätt att tänka att kompetensbrist löser sig av sig själv, att marknaden fyller behovet efter hand. Men EPBD:s tidslinjer gör den logiken riskabel. Gränsvärden för befintliga lokalbyggnader väntas gälla från 2030, med skärpning 2033. Smart Readiness Indicator kan bli obligatoriskt för större byggnader redan 2027. Digitala loggböcker och renoveringspass ska vara på plats innan dess. Varje krav i den här serien landar inom loppet av några år, inte ett årtionde att växa in i lugn och ro.

Samtidigt är det inte bara en fråga om antal händer. Det handlar om vilken typ av kompetens som efterfrågas. En driftstekniker som lärt sig sitt fack för femton år sedan mötte en helt annan verklighet än den som väntar nu, där uppgiften inte bara är att sköta en anläggning, utan att tolka data från den, förstå vad ett SRI-betyg faktiskt kräver, och navigera regelverk som ändras i högre takt än vad någon utbildning hunnit uppdateras efter.

Det är här AI ofta dyker upp i samtalet, inte som en lösning på kompetensbristen i sig, utan som ett verktyg som i bästa fall kan hjälpa färre personer hantera mer. Om det stämmer, och vad det i så fall betyder för branschen, är ämnet för seriens sista artikel.