Energikartläggningen är starten på en lång kedja

Av Johan Ottosson · Interspacio · 25 oktober 2026

En lokalbyggnad som ligger bland de sämsta i landet får ingen förvarning när 2030 närmar sig. Det finns ett gränsvärde. Byggnaden ligger över eller under det. Vägen från det ena till det andra är lång och börjar med ett steg som lätt hamnar i skymundan: energikartläggningen.

EPBD inför minimikrav på energiprestanda, MEPS, för befintliga lokalbyggnader. De 16 procent som presterar sämst ska vara åtgärdade till 2030 och de 26 procent sämst till 2033. Gränsvärdena räknas fram utifrån hur beståndet såg ut 2020. Nivån styrs alltså inte av vad andra ägare gör. Det går inte att vänta in och se var andra hamnar. Boverket bedömer att omkring 31 000 lokalbyggnader berörs fram till 2033. Var gränsvärdena landar exakt är ännu inte slutgiltigt fastställt.

För den som ligger nära gränsen väntar flera led. Energin ska kartläggas i en energikartläggning. Resultatet analyseras och åtgärder väljs. Därefter ska åtgärderna projekteras, upphandlas och genomföras. Sedan mäts och följs resultatet upp. Först när åtgärderna varit i drift en tid går det att göra en ny energideklaration som visar var byggnaden hamnade.

Varje led väntar på det förra. Ingenting kan upphandlas innan det är projekterat. Ingenting projekteras innan åtgärden är vald. Ingen åtgärd kan väljas med rimlig säkerhet utan att någon vet var energin tar vägen. Det som görs först avgör när allt annat kan börja.

Energideklarationen ger en klass. Kartläggningen visar orsaken: vilka system som drar mest och vilka som går när ingen behöver dem. Klassen säger dessutom inte hela sanningen, eftersom gränsvärdena skiljer sig mellan lokalkategorier och anges i kWh per kvadratmeter och år. Två byggnader med samma klass kan behöva helt olika åtgärder. Det liknar det som del 2 i EPBD-serien beskriver: två likadana hus från samma år kan prestera olika efter decennier av olika beslut. Utan kartläggning är det en gissning om det är aggregatet, injusteringen eller isoleringen som ska åtgärdas.

För den som äger flera byggnader gör kartläggningen också att de går att rangordna. Pengarna kan då gå till de byggnader där en åtgärd ger mest medan de som redan klarar gränsvärdet med marginal kan vänta.

En del av tidsåtgången ligger utanför ägarens kontroll. Alla som ligger nära gränsen räknar bakåt från samma år, vilket innebär fler beställare av samma konsulter, entreprenörer och leverantörer. Tillgången på kompetens kan bli en flaskhals, något som del 6 i serien redan pekar mot. Offentliga ägare har ytterligare en tidsfaktor, eftersom upphandling enligt LOU har egna steg med förfrågningsunderlag, anbudstid och möjlighet till överprövning.

Det är drygt tre år till 2030, vilket låter som gott om tid. Lägger man leden bredvid varandra och räknar med att flera av dem inte kan göras samtidigt blir det snabbt trångt. Kartläggningen är det enda steget som går att starta utan att något annat är beslutat. För den som förvaltar lokaler är den första frågan därför vilken byggnad som ska kartläggas först.