När BIM ska fungera efter byggprojektet
Den här artikeln är del två i en serie om informationsstruktur i BIM, som växte fram ur ett samtal med Kristian Brangö. Första delen, om vem som äger informationen i ett BIM-projekt, är en bra utgångspunkt om du inte redan läst den.
En byggnad kan användas i decennier. Samtidigt ställs allt större krav på att kunna förstå byggnadens klimatpåverkan över hela livscykeln. Då blir frågan om vilken information som sparas och hur den struktureras allt viktigare.
Ett byggprojekt har ett slutdatum. Byggnaden har inte det.
När projektet avslutas finns därför fortfarande ett stort behov av information. Vilka installationer finns? Vilka produkter har använts? Var sitter de? Vilken dokumentation hör till? Och vad behöver förvaltaren veta när något ska kontrolleras, repareras eller bytas ut?
Det handlar alltså inte bara om att lämna över en BIM-modell. Informationen behöver fortsätta vara användbar.
Under ett byggprojekt används BIM för många olika saker. Arkitekten, konstruktören och installationskonsulterna behöver information för att projektera och samordna. Entreprenören kan använda den i produktionen.
När byggnaden sedan ska förvaltas förändras behoven.
Förvaltaren är inte nödvändigtvis intresserad av hur en viss konsult byggde upp sin modell. Det viktiga är att kunna hitta rätt information om byggnaden och förstå vad den betyder.
Ett ventilationsaggregat är ett enkelt exempel. Under projektet kan VVS, el och styr behöva hantera olika delar av informationen. I förvaltningen behöver man kunna förstå aggregatet och dess sammanhang som en del av byggnadens tekniska system.
Det ställer krav på informationen redan när den skapas.
Fakta: PIM och AIM
PIM = Project Information Model. Information som används under projektets genomförande.
AIM = Asset Information Model. Information som används när byggnaden går över i drift och förvaltning.
Poängen är inte själva förkortningarna, utan att förstå att informationsbehovet förändras under byggnadens livscykel.
Det kan vara frestande att tänka att en bra BIM-modell är en modell som innehåller så mycket information som möjligt.
Men det är inte mängden information som avgör nyttan.
Den som arbetar med samordning behöver kanske framför allt geometri, placering och relationer mellan olika byggdelar. Den som arbetar med drift kan behöva veta vem som tillverkat en komponent, vilken modell det är och vilken dokumentation som hör till den.
Vid återbruk kan material och egenskaper vara viktigare. För klimatberäkningar behövs andra uppgifter.
Rätt information beror alltså på vad den ska användas till.
Klimatpåverkan är ett tydligt exempel på varför informationsstrukturen spelar roll. Sedan 2022 klimatdeklareras nya byggnader i Sverige, men bara för byggskedet. Boverket har lämnat förslag till regeringen om att i stället redovisa hela livscykeln, i linje med EU:s EPBD. Vi har gått igenom tidsplanen i detalj i artikeln Klimatdeklarationen som försvinner.
Det som är intressant här är inte bara att kraven skärps, utan vad de kräver av informationen. Boverket anger redan i dagens vägledning att mängduppgifter om byggprodukter kan hämtas från en BIM-modell, en kostnadskalkyl eller annat underlag. När klimatpåverkan dessutom ska följas ur ett livscykelperspektiv, från produktion till rivning, blir frågan om informationens struktur ännu mer avgörande. Om PIM inte är byggd för att leva vidare in i AIM blir uppföljningen svår att göra i praktiken.
I praktiken är det sällan så enkelt. Objekt behöver kunna identifieras på samma sätt genom hela livscykeln, även när projektet bytt programvara på vägen. Dokumentation som miljövarudeklarationer och produktblad måste gå att koppla till rätt version av rätt produkt, år efter år. Det är den typen av spårbarhet som avgör om en informationsstruktur håller i praktiken, inte bara på pappret.
Kristian har skrivit mer om det här i ett inlägg på LinkedIn.
Samma sak gäller när en byggnad byggs om.
Om vi vet vilka material och produkter som finns i byggnaden, var de finns och vilka egenskaper de har, blir informationen användbar när byggnaden förändras.
Det kan handla om att byta ut en komponent, renovera en del av byggnaden eller undersöka om en produkt kan användas igen.
Här möts därför flera frågor som tidigare kunde behandlas var för sig: BIM-information, förvaltning, klimatdata och återbruk. Gemensamt för dem alla är kravet på information som går att hitta, förstå och använda.
Kristians praktiska material innehåller exempel på just klimatdata, återbruk och validering av modeller inför överlämning till förvaltning.
Här återkommer frågan från den första artikeln.
Om varje projekt använder sin egen struktur blir det svårt att skapa kontinuitet. Förvaltaren kan behöva lära sig olika sätt att organisera information från projekt till projekt, trots att det är samma fastighetsägare.
En gemensam informationsstruktur kan i stället göra det lättare att förstå och återanvända information.
Det handlar alltså inte bara om att lämna över en modell. Det handlar om att lämna över information som någon annan faktiskt kan använda, även många år senare.
Och när mängden information växer kommer nästa fråga nästan av sig själv: kan AI hjälpa oss att hitta, kontrollera och använda all den här informationen?
Det är där vi tar nästa steg tillsammans med Kristian.