Vem äger egentligen informationen i ett BIM-projekt?
BIM handlar inte bara om modeller och programvaror. När flera aktörer arbetar med samma byggnad blir frågan om vem som bestämmer informationsstrukturen minst lika viktig som vem som modellerar vad.
När BIM kommer på tal hamnar fokus lätt på 3D-modeller och program som Revit. Men bakom modellen finns något som är minst lika viktigt: informationen. Vilka objekt ska finnas? Vilka egenskaper ska de ha? Hur ska de identifieras? Och hur ska informationen kunna användas av andra, både under projektet och efteråt?
Jag fick kontakt med Kristian Brangö via LinkedIn. Kristian har bakgrund inom byggproduktion, BIM-samordning och VVS-projektering och utbildar inom BIM och informationshantering på YH-nivå. När vi började prata delade han generöst med sig av rapporter och praktiska exempel från sitt arbete och det var det materialet som fick mig att börja fundera på frågan om vem som egentligen äger informationsstrukturen i ett BIM-projekt. Den här artikelserien är resultatet.
Tänk dig en fastighetsägare som genomför flera byggprojekt med olika konsulter. Alla arbetar med BIM, men de kan använda olika mallar, parametrar, vyer och sätt att strukturera informationen. Varje projekt kan fungera bra för sig, men problemet uppstår senare. När informationen ska jämföras, lämnas över till förvaltningen eller användas i ett nytt projekt, kan samma typ av information vara strukturerad på helt olika sätt.
Det är just den frågan Kristian Brangö tar upp i sin rapport Från projektanpassade BIM-modeller till en standardiserad informationsmiljö. Hans förslag är att beställaren i högre grad ska äga informationsstrukturen och kraven på informationen, så att den kan användas konsekvent oberoende av vilket modelleringsverktyg eller vilken konsult som används.
Fakta: Informationsstruktur
En informationsstruktur beskriver vilken information som ska finnas, hur den organiseras och hur olika objekt och egenskaper kan identifieras och användas. I Kristians förslag ingår bland annat kategorier, klassificering, datatyper, parametrar och användningsfall.
Det är heller inte så enkelt som att en disciplin automatiskt äger all information om ett objekt. Ett ventilationsaggregat kan exempelvis vara VVS-konsultens ansvar, men andra discipliner kan behöva se aggregatet för att kunna projektera och samordna sina egna delar. Det behövs därför en skillnad mellan vem som ansvarar för informationen, vem som behöver se den och vem som behöver använda den. Att en disciplin ansvarar för ett objekt betyder alltså inte att informationen bara är till för den disciplinen.
Att beställaren äger informationsstrukturen betyder inte att fastighetsägaren ska tala om för konsulten hur byggnaden ska projekteras. Det handlar snarare om att bestämma vilken information som ska finnas och hur den ska kunna användas: kategorier, klassificering, datatyper, parametrar, identifiering och informationskrav. Ett viktigt inslag i Kristians förslag är att beställaren gör ett aktivt val av mjukvara och CAD-program, snarare än att låta varje konsult använda sitt eget. Det håller nere både kostnader och det kompetensbehov som annars uppstår när en förvaltning måste behärska många olika programvaror. Ett konkret exempel är Revit-mallen, som är en teknisk tillämpning av verksamhetens informationskrav. Dessa krav kan bygga på etablerade standarder, men i praktiken har många förvaltningar även egna strukturer, benämningar och avvikelser som måste beaktas. Mallen behöver därför spegla både standardiserade krav och verksamhetens faktiska behov.
Projektorganisationen försvinner när projektet är klart. Byggnaden finns kvar. Om informationen bara fungerar för den konsult som skapade den kan nästa projekt, eller förvaltningen, behöva börja tolka den på nytt. Det är också här Kristians erfarenhet från både projekt och förvaltning blir intressant. I en intervju hos NBI beskriver han hur information kan tappa värde när den lämnas över från projekt till förvaltning, bland annat när klassificering, parametrar, identiteter och informationskrav inte är tillräckligt tydliga. En gemensam informationsstruktur kan i stället göra det möjligt att använda samma information över längre tid och i olika sammanhang.
I sin rapport sammanfattar Kristian Brangö sitt resonemang i tre delar: beställaren äger informationsstrukturen och kraven på informationen, modelleringsverktygen fungerar som klienter mot en gemensam informationsmiljö och informationen ska kunna leva genom byggnadens livscykel oberoende av programvara. Det är ett förslag och ett resonemang från Kristian, inte en etablerad branschstandard, men det väcker en fråga värd att stanna vid: vad händer egentligen med informationen när byggprojektet är klart? Det är dit vi går vidare i nästa del.